Hakuna Matata: Traumatiska upplevelser.

Oj vilken bra helg det har varit!

Lördagmorgon var det bara att gå upp tidigt och baka scones och förbereda för frukost-date med mina fina, fina vänner från västkusten! De dundrade in vid 11-tiden och det blev frulle med nybakt bröd, kaffe, oboy, annat bröd, ägg, ost, skinka, gurka, somsagt en mycket härlig frukost, men framförallt härligt sällskap. Det är så underbart att man kan vara så bekväm med människor och att alla säger samma sak. Vi sitter alla vid bordet och bara fular oss, är oss själva till 120% och säger nästan samtidigt, ååååh det är så härligt att vara med er, man kan verkligen vara sig själv rakt igenom! Det är djup vänskap det, inte några konstigheter. Underbart! Vi käkade och fikade (min sockerkaka var den, liksom sconesen, mycket uppskattad!) sedan var det dags att åka ut till Naturhistoriska museet. Vi kollade på skelett och tog bilder, lärde oss inte jättemycket, haha, men roligt hade vi. Vi kollade också på cosmonova, en 3D film om flygande drakar/dinosaurier.. typ. Inte min favorit eftersom det inkluderade väldigt många fågelliknande ting, men coolt med 3D. Har inte varit där sedan jag gick i femte klass, det var väl.....13 år sedan.

Efter en mycket givande eftermiddag, blev det att åka hem till mig och göra Irish coffee. Hur gott som helst!

Vi drack lite vin och drog oss senast till Mamas & Tapas, en väldigt mysig tapas restaurang, där vankades det sangria och mat. Fy sören vad gott det var! Sangrian var det godaste jag någonsin druckit! Efter middagen drog vi vidare och mötte upp några fd jobbarkompisar till mig på Scandic Malmen, Malin dök upp och tillsist drog vi till Underbara Bar, där vi dansade rumporna av oss till kl 03. En mycket bra kvaäll, galet roligt!

Söndag, matchdag. Ann-Sofie och Peter ville så gärna se AIK-DIF, så då tänkte jag att det kunde vara skoj att följa med liksom, bara för att umgås. Jag visste ju inte att det var någon speciell match. Tänkte att det går väl bra att dra sig upp mot Solna en och en halvtimme innan. Tar bussen till Fridhemsplan, där jag möts av minsta 10 piketbussar med poliser, samt en hög motorcyklar. Oj, tänkte jag, här var det pådrag. Snart skulle jag förstå varför. Jo, det var nämligen så att det var inte bara jag som tänkte åka blåa linjen mot Akalla en söndag som denna. Nä, jag var verkligen inte ensam. Det var stopp, man kom liksom inte fram. Aggressiva karlar i alla olika storlekar och åldrar, fulla och skrek en massa. Där kommer jag med mitt blonda hår och peacemärke runt halsen. Jag märkte ganska snart att tunnelbanan inte rörde sig och att den var proppfull med hoppande skrikande fans. Eller Fans my ASS, huliganer, hela bunten. När jag kommer ner ser jag hur tåget, hela jäkla tåget, hoppar. Jag försöker göra mig så liten som möjligt och inte vara i vägen. Jag känner hur paniken sakta smyger sig på. Alltså, vi snackar tusentals aggressiva, fulla män, som gapar att de hatar hit och hatar dit, de ska slakta AIK o hela fadderullan. Man kan ju bli nervös för mindre. Långt ner i underjorden, det stinker av piss, alkohol och smällare. Tunnelbanan rör sig inte, frustrationen stiger, vilket inte gör stämningen lättare. Det närmar sig matchstart. Tunnelbanan rör sig inte.... Och så plötsligt börjar den gå, för att stanna efter att cirka halva tåget är i tunneln. Fel på tåget. Utrymm. Jag och de andra normala människorna ställde oss på behagligt avstånd, medan alla galningar sprang ut ur tunnelbanan och skrek att de hatade poliser och att alla i princip var dumma i huvudet. Jag backade ytterligare. Poliser överallt. Alla dessa killar, man blir ju bara så kär i varenda en, så charmiga att man bara vill går fram och pussa dem på kinden. Jag gjorde inte det. Jag höll avstånd. Jag stod och glodde och såg nog helt förvirrad ut. Jag och mitt peacemärke.

Efter en dryg timme, hade de tömt tunnelbanan på galningar som kom upp från spåren och grejer, eftersom tåget hade gått sönder halvvägs in i tunneln, fick de gå på gångarna bredvid och vissa sprang över på något vänster och kom upp ifrån spåret på andra sidan. Läskigt som fan.

Snart kom tåget igång och jag kunde åka emot Akalla till Solna. Då började helvetet igen. Ut från tunnelbanan, hamnade såklart mitt i ett stim av marscherande huliganer som skrek, jag blev seriöst rädd och försökte göra mig så liten som möjligt. Upp i luften, härligt. Galen stämning. Helt plötsligt smäller det till rakt framför mig och jag tror hjärtat hoppar upp i halsgropen, samt att jag fått tinnitus för resten av livet. Väl framme och uppe på läktaren med mina vänner, kunde jag äntligen slappna av. Paus, då skulle vi köpa dricka, Lovisa och jag. Sagt och gjort. Av okänd anledning går vi hela vägen bort till där Black Army står. Inget mer med det, förutom att lagom tills vi är klara, är det dags fär matchen att dra igång. Plötsligt blir allting grått, stinker rök och människorna blir som galna, hoppar, skriker, bankar i saker och ting, eld kommer flygande, smällare smälls. Och där stod vi, kom varken fram eller tillbaka. Såklart. Så typiskt, snart kommer det också en smällare som jag kännner i ryggen och slänger mig åt sidan. Jag och Lovisa står bara och kollar på varann, det tror la fan att VI ska hamna mitt här. Så typiskt oss. Livrädda tjejer, förvirrade. Tillslut kom vi upp till de andra. Andas.

Vilken pärs.

Traumatiska fotbollsupplevelser.

Men vadå? Spänning i vardagen.