Hakuna Matata: Nostalgic & Sentimental.

Igår gjorde jag ingenting vettigt. Pratade i telefon och kollade på OS finalen i fälttävlan, eller final och final, avgörande momentet, får man väl säga. Sjukt stolt över Sara Algotsson som tog silver. Grymt jobbat, fyfan vilken känsla. Och snacka om att snubbla på mållinjen! Men OS-silver? Fyfan va stort!

Jag blir så sentimental och nostalgisk när jag kollar på hästsport. Det har varit en så stor del av min uppväxt, eller rättaresagt, hela min uppväxt. Tävlingar hit och dit, träningar, gud vilka roliga tider. Saknar det grymt mycket ibland, samtidigt som jag vet att jag skulle absolut inte ha råd eller tid med en häst här uppe. Till skillnad från min mamma, skulle jag inte vilja ha en häst, bara för att ha en häst och promenadrida, jag vill ha en häst som man kan träna och tävla med och det kommer ju inte komma på fråga. Tråkgt men sant! Jag får nöja mig med att komma hem till landet ibland och sticka ut i skogen. Säga vad man vill, men fyfasiken vilken frihetskänsla och energikick det är. Underbara, fina hästar. En gång en hästtjej, alltid en hästtjej! Varje gång jag tittar på teve eller ser hästar, ryttare, så fascineras jag av hur fantastiska djur de faktiskt är. Det kallas ju inte människans bästa vän för intet.